Uppehåll

jag tar ett litet uppehåll
och bloggar på annat, mer offentligt håll.
Medan jag är på mitt livs äventyr i Asien tills Maj, 2010.

babe

(weheartit)


och han säger
- tack babe
och luktar så gott på min kind.
för han säger det på min kind, duvet.
precis innan han hoppar in i hissen.
gör mig galen.

knäsvag/galen

Ändå är det så nytt. kan inte riktigt stava K-Ä-R
Men det känns fan bra.
är det töntigt att jag smälter när han kallar mig babe
fråga?
babe på ett så klockrent, raspigt och rätt sätt.
inte fel, inte fel alls duvet.
bara så jag
smälter.

-Jag hoppas inte jag gett dig fel bild av mig. Säger jag snirkligt, lite sött. väljer mina ord.
jag drar liksom inte hem vilken kille som helst
verkligen inte.

- Du menar, du är ingen Hoe? han frågar ödmjukt.

- nej, jag är ingen hoe.

-Bra. Det är inte jag heller.

Vi ler.

Bra, skönt.
Jag tror jag vet att jag gillar honom på riktigt.
på riktigt, riktigt för en gångs skull.

Jag skulle kunna släppa allt för Denna.
Släppa allt det spännande och lustfyllda och farliga och härligt härligt härligt
med förbjudna romanser, chefer och äldre karlar.

För nu, nu är jag inte så kaxig längre.


/ Pix

När man inte skulle ligga.

På köksbordet ser det ut som en barnfamilj har gått loss.
Adrenalinstint barnkalas på McDonalds.

Efterskalven av Big Mac omslag beror på gårkvällen.
Det var ju inte tänkt att han skulle hamna där.
Men ok, jag hade städat lite utifall att det skulle hända.

Vi ramlade från ställe till ställe och till slut till mitt ställe.

- Jag sover hos dig i natt.
- Jasså det tror du minsann! Biter jag av.
Måste vara lite vass.
- Mmmh. ler han till svar.

Jag är tyst, går mina steg lite närmre honom så att hans polare inte hör
- Jo, det vore mysigt om du sov hos mig, det vill jag. inte lika vass denna gång.

- Jag tänker fan inte ligga med dig! Jag kan hålla om dig, men asså…

- Fuck off! Jag tänker fan inte ligga med ditt taniga benrangel heller.

Killar…varför sa han så?

Vi tar en omväg förbi mig via Donken.
- Vi sover hos Pix, kom igen det är närmre än hem till mig
Han resonerar med sin vän som är på besök i stan.

- Vad fan är du rädd för? Retar jag honom.
Jag vill väl bara ha hans sällskap inte fullt hus…

Jag fick som jag ville.
Men väl i min säng gick det ju inte att bortse.
Går liksom inte att blunda.
Blunda för lusten av att ta på varandras varma kroppar.
Jag klädde av honom. Sedan sakta, olidligt sakta, klädde jag av mig.
Han skakade, andades snabbt och jag log, myste över att jag gjorde honom fullkomligt galen.

Det var som om han fumlade med händer, var så handfallen att han blev
osäker.
För ovanlighetens skull gillade jag mitt överläge.
Det bara blev som det blev.
Ändå kunde jag inte hålla mig från att citera hans tidigare så kaxiga ord.
Han kom.
sedan:

- Jag tänker fan inte ligga med dig!

När man är kåt coh kaxig

söndag.
söndag som börjar med en utdragen vakenhet. Sträcker på mig stelt
Och sedan minns
En ångest som kommer krypande.
Moset innanför pannbenet och ångesten.
En Ipren och en stund framför badrumsspegeln senare
och
fortfarande ånger över kvällen innan.

Det var inte så farligt konstaterar vännen på andra sidan luren.
Men i kontext. I efterhand
Var det så farligt.
Inser att jag måste be om ursäkt
För min impulsiva kåthet och kaxig bedjan till kvällssällskap

Jag borde inte hålla på sådär
Leka med elden.

Det är chefen igen.
Herregud. Jag. Lammkött
Han, svidande snygg. Och fel. Fel så väldigt fel.

Men ibland blir man kåt och kaxig i en farlig kombination
Och tror ju till hundra att man har helt rätt.
Men så kommer söndag.
Och skickade meddelanden.

Men tydligen var det inte så farligt.
Då han svarar på mitt ursäkt med att
Det var ingen större fara.
Och jag kan andas ut lite

spänningen i ett par helylle vantar.

Men nu undrar jag faktiskt.
Är det jag som är skev?

Måste jag, eller, söker jag efter pirr och spänning och jaga jaga jaga?
Stänger jag av så fort någon är snäll och god bara för att
Bara för att det inte är spännande?

Jag är inne på det spåret. Väldigt mycket.
Samtidigt som det helt enkelt kan vara så att det inte biter på mig.
Jag är helt enkelt inte attraherad av den, fina egenskapen.

Det känns som om det krävs mer.

Vi sitter på Morfar Ginko. Det är stökigt för att vara en Måndag.
Killarna springer runt runt runt pingis bordet och har kul medan tjejerna sitter fint vid bordet.
Väntar på attt bollen eventuellt studsar iväg och hamnar under en stol och det blir en oväntad paus vilket innebär en snabb puss.

Detta är en ny dejt, första dejten. Alltså inte han
Det funkade inte där.

Det är trevligt. Vi pratar om allt sånt, om min resa och nya tatuering och vad vi jobbar med och jadajada.

Men jag känner inte riktigt en attraktion här heller.
Vilket är jobbigt. Jag sitter och är besvärad för att jag tänker så mycket.
Tänker att jag hamnat i samma spår som med honom
Och när vi kommer ut på Swedenborgsgatan. Ja, då har han vantar. Vantar med tofsar och en mössa.
En stickad sådan med olika färger.
Herregud. Vad. Helylle. Och. Gulligt.
Men ändå inte gulligt så att det går hem.
Och jag använder safe-kortet.
Den, jag-ska-nog-hem-för-att-jag-jobbar-så-tidigt-imorn kortet.

Och jag tänker bara på allt spännande som hänt med andra i veckan.
När jag korsar gatan och går hem. Själv.
Tänker på det spännande och absoluta förbjudna som skedde mellan chefens lakan i helgen.
Att även om det var flyktigt och förbjudet så var det mer mer spänning.
Än dem här två ölen på Morfar Ginko.

Är det jag som är skev?

Jag viker mig

Nu är det jag som är Den.
Den som viker undan.
Svarar inte på varje sms
Och säger sånt. Duvet, sånt som sårar och känns så jobbigt att man undrar
Varför varför VARFÖR
Kan han inte gilla mig, lite, nästan som jag gillar honom
Men nu är det jag som är Den.
Han gillar mig. Är inställsam. Lägtartillsvises



Vi delar en flaska rött och pratar över goda crepes på Fyra Knop
Och det är
>Trevligt<
Det är trevligt
Men jag vill ha skakaminvärld
För att kunna ta steget att slå mig till ro. Med honom.

Vi utbyter fraser. Pratar om syskon. Upväxt
Det är trevligt
Jag undrar om han märker
Att jag viker undan.

Jag undrar om det är fixidén som får mig att inte känna attraktion
Ja, fixidén om att han är jobbig och ointressant just för att han är så inställsam/tillgänglig/snällsnällsnäll.
Eller om jag faktiskt är oattraherad.
Han stryker mitt lår och jag känner
inget rus.
Vill hålla hand
Och fortfarande inget rus.

Det brukar vara elektricitet, olidlig, gränslös elektricitet genom hela kroppen.
När den rätte rör mitt lår
Nu, ingenting.

Vill bjuda mig på middag och jag hör mig själv komma med undanflykter.
Dem där, duvet. Sånt som sårar och känns så jobbigt.
"Ärsåupptagen", "har lite att göra idag". Och så vidare.

Men äntligen gillar någon mig.
Och inte bara tvärtom.

Att vara rädd för ensamheten

Första dagen av detta nya år
Jag är små seg och håller mig inomhus.

Funderar mycket på honom.
Han som gillarmigsåmycket.
Jag hinner inte fånga andan och känna efter.
Innan han vibrerar i min mobil.
Hänger upp jackan i hallen och innan jag hunnit till badrummet
Vibrerar han i min mobil.
Det är ju kul att han känner så ochalltsånt.
Men var är spänningen?

Tackar mig alltid såjättejätte mycket
Och detvarsåhimlatrevligt.

Visst, men låt mig sakna dig först innan du
Ringer i min mobil.

Varför klagar jag när han är så
God
Snäll
Ödmjuk?

- Min största rädsla här i livet är ensamhet. Att jag ska vara ensam och barnlös.
Säger han då vi tar ett glas på Malmen.

Det säger man inte på första dejten. Säg inte det till mig.
Ska jag då lösa detta åt dig? Ska jag vara din för evigt nu för att du suger in mig med hela din blick och ser ingeningen annan?

Ska du + jag var Vi nu.
Och jag som ska resa runt jorden, bungy jumpa, bli bestulen på hela min reskassa i Bangkok, ha flyktiga KK-förhållanden, bada naket i sommarälven, spy i leran på festivaler, röka braj med skumma men riktigt söta killar i en källare i Berlin, och och och...
Jag tänker för mycket, alldelesförmycket

Men han har redan gjort allt detta. Vill ta tag i livet nu.
Och jag, jag vill leka livet nu.

Men, jo, klart jag vill vara kär också, men kanske inte riktigt så.
Sådär ultimata-du-och-jag-forever-nu.

Plötsligt händer det.

Han sa att det nästan var så att han började tro på tomten.
tvåtimmar av obruten samtal tillsammans, på julafton.
Och nu är han kär.
Skriver fina saker och längtar tills vi möts igen.

Folk blir inte kära i mig.

Dem jag blottat mina känslor för
- Strular med sitt ex framför mig.
Och när jag ärjufaktisktkäridig
Är de för upptagna med sig själva för att besvara mina känslor.
Och jag? Jag strular med min chef för skojs skull och brist på annan kärlek.

Och nu plösligt, träffar jag någon
som ser mig
ser mig och ingen annan i tvåtimmar och tusen andra omkring
och säger
Duärsuperfin
Och duärjuheltfantastisk
Det visste inte jag.
Eller jo, menduvet.

Folk blir inte kära i mig.
Folk säger inte att jag är toppen och fin, så jätte fin.

Folk säger att jag är snygg och kollegorna skrockar och blir barnsliga när jag böjer mig och rumpan är i vinden.
De spelar svåra. Inte svara sms. Inga löften.

Men jag vet att jag är mer än ett strul i taxin från East.
Mer än ett nyp.

Men jag är livrädd.
Så väldigt livrädd när han är kär i mig
Och säger duärsuperfin
Så väldigt livrädd för folkblirintekäraimig.

Han är övertygad och gillargillargillar mig.
Jag gör det också, lite, kanske, men vågar inte.

Vad är jag rädd för?

Last nights chaos - Jag hade gärna legat med min chef.

- Det finns Red Stripe på balkongen

Säger jag då jag tagit bort handen från hans lår. Det var under bordet, ingen annan vid bordet med tolv har sett vårt flörtande. Hoppas jag.
Jag har en osund fixidé, en idé som sakta men säkert vuxit fram under en tid och nu under helgen kommit till sin bristningsgräns.
Han är 36 år. Jag 20. Både svaga för varandras tilltalande egenskaper. Han suger in mig med sin blick och oklanderliga känsla för charm. Jag med min ungdom och söta uppsyn.
Han har drivit mig till vansinne med händer som vilat kvar lite för länge och kramar som varit mer än ren hälsning.

- Finns det en balkong!?
- Ja, verkligen, tror du inte mig?
- Nääh, det finns väl ingen balkong här.
- Kom, jag visar.

Som om det någonsin krävts två personer att hitta en balkong. Men jag såg min chans.
Han nappar, följer min pulserande kropp, förbi köket med övriga kollegor, chefer, vuxna.
Ingen ser, ingen misstänker.
Jag rycker upp dörren, minusgraderna slår emot oss.

- Det här är ju ingen balkong, Pix, detta är en altan.
- Är det? ...jag märkte inte.

Jag lockar. Hoppar upp på lådan med Red Stripe och drar ut honom.

- Fy satan vad det är kallt!

Säger han, kallprat. men vet mycket väl varför han står i snön med sina strumpor.
Och jag trycker honom mot dörren så att ingen ska komma och kika när jag landar en kyss på hans läppar.
Han vill. Han vill bra.

- Nej du, Pix nu måste vi in. Säger han motvilligt efter ett tag.

Barnsligt nervös, men tog gladeligen emot den sista kyssen jag snodde innan vi gick in.
Vi gled tillbaks in på personalfesten. Inga misstankar, Ingen som sett, men det pulserarpulserarpulserar i mig och han.

02.45 på East
- Jag ska nog dra nu.
Det var mer en uppmaning än en konstaterande.

- Ja, då drar vi, vi ska ju båda till Söder.
Hakar han på.

Av ren vana sliter jag upp framdörren på taxin som stannat in vid oss på gatan.
- Nej! Kom hit...
Han drar ner mig i baksättet.

Det dröjer inte mer än några sekunder innan jag bort förklarar, gör rätt för att ”ikväll är ikväll.”
- Ja, verkligen! Instämmer han.

Och jag ger honom min ömmaste kyss. Han är inte sen med att haka på, lägger handen i min nacke och drar mig närmare intill.
Spänningen är olidlig och
jag tränger bort varenda tanke om att detta
är min chef.
Jag vill ha och vill känna denna rusning och svär över att East – Götgatan bara tar 7 minuter en Måndag kl 03.00.
Vi står ute i snön nu och jag vet att jag kommer sova i min egen säng ikväll. Själv.
Vi går tyst upp för Götgatan. Någon minut. Sedan kan vi inte hålla oss.

- Du är väldigt söt, slösa inte tid på mig, verkligen.
- Det gör jag inte, jag är attraherad, just nu, i denna stund. Jag lever ut en vilja. Det är inte slöseri med tid. Men – oroa dig inte, jag vet vad du menar.

Vi säger hejdå och godnatt och
- imorn, ja imorn är det jobb.
Och vi vet båda vad det innebär, vi behöver inte förklara.
Jag börjar gå upp för min backe. Han står kvar. Suger in mig med sin blick. Jag tar två steg till. Sedan vänder jag.

På jobbet är vi Tjena, inför kollegorna. Ingen har sett något. Inga misstankar.

Men händer vilar kvar lite för länge och kramar tätare än Hej.

Last nights chaos. Lydmar hotell, 00.30

Just nu känns allting värdelöst och förnedrande
det gör ont i varje cell, eller kanske bara hjärtat, mitt hjärta.
och jag raderar, raderar allt som är Han.
Och jag borde lyssnat, borde vetat.
Och jag sa att "det är inte Vi" & "det är inte kärlek"

ändå blev jag kär.
ändå sket jag i allt jag övertalade andra, mina vänner, mina läsare om.
ändå skär det i varje cell, eller kanske bara hjärtat, mitt hjärta
när jag se honom kyssa sitt EX.
"Det var kanske bara vänskapligt" säger vännen.
Men det gör ont på ett sätt det inte borde göra om det inte är Vi
på ett sätt jag inte vill ha.

och just nu känns allting värdelöst och förnedrande.