Plötsligt händer det.

Han sa att det nästan var så att han började tro på tomten.
tvåtimmar av obruten samtal tillsammans, på julafton.
Och nu är han kär.
Skriver fina saker och längtar tills vi möts igen.

Folk blir inte kära i mig.

Dem jag blottat mina känslor för
- Strular med sitt ex framför mig.
Och när jag ärjufaktisktkäridig
Är de för upptagna med sig själva för att besvara mina känslor.
Och jag? Jag strular med min chef för skojs skull och brist på annan kärlek.

Och nu plösligt, träffar jag någon
som ser mig
ser mig och ingen annan i tvåtimmar och tusen andra omkring
och säger
Duärsuperfin
Och duärjuheltfantastisk
Det visste inte jag.
Eller jo, menduvet.

Folk blir inte kära i mig.
Folk säger inte att jag är toppen och fin, så jätte fin.

Folk säger att jag är snygg och kollegorna skrockar och blir barnsliga när jag böjer mig och rumpan är i vinden.
De spelar svåra. Inte svara sms. Inga löften.

Men jag vet att jag är mer än ett strul i taxin från East.
Mer än ett nyp.

Men jag är livrädd.
Så väldigt livrädd när han är kär i mig
Och säger duärsuperfin
Så väldigt livrädd för folkblirintekäraimig.

Han är övertygad och gillargillargillar mig.
Jag gör det också, lite, kanske, men vågar inte.

Vad är jag rädd för?

Last nights chaos - Jag hade gärna legat med min chef.

- Det finns Red Stripe på balkongen

Säger jag då jag tagit bort handen från hans lår. Det var under bordet, ingen annan vid bordet med tolv har sett vårt flörtande. Hoppas jag.
Jag har en osund fixidé, en idé som sakta men säkert vuxit fram under en tid och nu under helgen kommit till sin bristningsgräns.
Han är 36 år. Jag 20. Både svaga för varandras tilltalande egenskaper. Han suger in mig med sin blick och oklanderliga känsla för charm. Jag med min ungdom och söta uppsyn.
Han har drivit mig till vansinne med händer som vilat kvar lite för länge och kramar som varit mer än ren hälsning.

- Finns det en balkong!?
- Ja, verkligen, tror du inte mig?
- Nääh, det finns väl ingen balkong här.
- Kom, jag visar.

Som om det någonsin krävts två personer att hitta en balkong. Men jag såg min chans.
Han nappar, följer min pulserande kropp, förbi köket med övriga kollegor, chefer, vuxna.
Ingen ser, ingen misstänker.
Jag rycker upp dörren, minusgraderna slår emot oss.

- Det här är ju ingen balkong, Pix, detta är en altan.
- Är det? ...jag märkte inte.

Jag lockar. Hoppar upp på lådan med Red Stripe och drar ut honom.

- Fy satan vad det är kallt!

Säger han, kallprat. men vet mycket väl varför han står i snön med sina strumpor.
Och jag trycker honom mot dörren så att ingen ska komma och kika när jag landar en kyss på hans läppar.
Han vill. Han vill bra.

- Nej du, Pix nu måste vi in. Säger han motvilligt efter ett tag.

Barnsligt nervös, men tog gladeligen emot den sista kyssen jag snodde innan vi gick in.
Vi gled tillbaks in på personalfesten. Inga misstankar, Ingen som sett, men det pulserarpulserarpulserar i mig och han.

02.45 på East
- Jag ska nog dra nu.
Det var mer en uppmaning än en konstaterande.

- Ja, då drar vi, vi ska ju båda till Söder.
Hakar han på.

Av ren vana sliter jag upp framdörren på taxin som stannat in vid oss på gatan.
- Nej! Kom hit...
Han drar ner mig i baksättet.

Det dröjer inte mer än några sekunder innan jag bort förklarar, gör rätt för att ”ikväll är ikväll.”
- Ja, verkligen! Instämmer han.

Och jag ger honom min ömmaste kyss. Han är inte sen med att haka på, lägger handen i min nacke och drar mig närmare intill.
Spänningen är olidlig och
jag tränger bort varenda tanke om att detta
är min chef.
Jag vill ha och vill känna denna rusning och svär över att East – Götgatan bara tar 7 minuter en Måndag kl 03.00.
Vi står ute i snön nu och jag vet att jag kommer sova i min egen säng ikväll. Själv.
Vi går tyst upp för Götgatan. Någon minut. Sedan kan vi inte hålla oss.

- Du är väldigt söt, slösa inte tid på mig, verkligen.
- Det gör jag inte, jag är attraherad, just nu, i denna stund. Jag lever ut en vilja. Det är inte slöseri med tid. Men – oroa dig inte, jag vet vad du menar.

Vi säger hejdå och godnatt och
- imorn, ja imorn är det jobb.
Och vi vet båda vad det innebär, vi behöver inte förklara.
Jag börjar gå upp för min backe. Han står kvar. Suger in mig med sin blick. Jag tar två steg till. Sedan vänder jag.

På jobbet är vi Tjena, inför kollegorna. Ingen har sett något. Inga misstankar.

Men händer vilar kvar lite för länge och kramar tätare än Hej.

Last nights chaos. Lydmar hotell, 00.30

Just nu känns allting värdelöst och förnedrande
det gör ont i varje cell, eller kanske bara hjärtat, mitt hjärta.
och jag raderar, raderar allt som är Han.
Och jag borde lyssnat, borde vetat.
Och jag sa att "det är inte Vi" & "det är inte kärlek"

ändå blev jag kär.
ändå sket jag i allt jag övertalade andra, mina vänner, mina läsare om.
ändå skär det i varje cell, eller kanske bara hjärtat, mitt hjärta
när jag se honom kyssa sitt EX.
"Det var kanske bara vänskapligt" säger vännen.
Men det gör ont på ett sätt det inte borde göra om det inte är Vi
på ett sätt jag inte vill ha.

och just nu känns allting värdelöst och förnedrande.

Jag kan inte ge dig några löften nu.

vi kan ju göra sånt, sitta och prata, fika. Ha trevligt.
vi skulle kunna vara Vi tror jag.
duvet, jag och han Vi

Men det är en kombination som skrämmer mig.

Jag trånade så länge efter det
Vi:et, någon, kärleken, något jagvetintevad.
Nu vill jag inte ha det.
Efter alla jag förbannat mig över som sagt

- Jag gillar dig, verkligen. Men jag är inte i det stadiet i mitt liv just nu.
Jag kan inte ge några löften.

Ord som skär, fega ursäkter.
Men som nu sätter ord för mitt s.k stadie.

Istället blir vi ett mellanting.
Med plats i hjärtan för varann
Utan att säga det, utan att uttala det.
Duvet, inga löften.

Men då undrar jag
Utan löften, utan att prata
- vad händer då?
Om jag är öppen för att träffa någon, den rätta.
Är han lika öppen?
Om jag inte håller om honom en fredag
- är det en annan snärta som håller honom varm, för stunden då?

Min höstdrog

foto:Jonatan Welander


Min höstdrog
- det som gör dagarna, kylan, mörkret lidligt.

Nu är det han som kysser mig på kinden.
Jag står i dörren, trosor och uppknäppt skjorta. Säger hejdå och såvidare.
Han ska gå men kommer tillbaks och kysser mig på kinden.
Hastigt, men varmt.
En antydan till bedjande.
En vilja.

Vi säger inget. Vi uttalar inte det. Men vi behöver båda denna drog.
Nu vet jag det.
Men det kan försvinna idag, igår. nu?
Om någon annan förser oss med denna drog.
Vi har inte varann. Inte mer än i stunden.

Men lusten är en drog.

Den 4e december

Istället för att låta dörren vara stängd.
Ligger han i min säng och mitt huvud på hans bröst.
Han stryker händerna varsamt över mitt bröst, sakta, leker och sen nyper min bröstvårta.
Efter ett sms och några öl och stundens hetta och lust.
Så ligger vi nakna nu i min säng.

Det känns inte dumt att hamna där med honom igen. När vi ändå stängt den dörren.
Känns inte dumt att öppna den dörren igen.

Det känns skönt att känna pirren. Likt statisk elektricitet genom kroppen när hans varma fingrar sakta letar sig upp längs mina lår.

Lusten var för stark att motstå.
När jag visste att han var i närheten och det brände till när vi fick ögonkontakt tvärs över bargolvet.

Det är inte kärlek nu heller. Vi var aldrig kärlek eller vi.
Det är lust och tillgänglighet. Och det är Höst.
Och lusten lusten lusten av värme utan krångel, utan löften.

Bara lust och varma kroppar.
Istället för att låta dörren vara stängd.