spänningen i ett par helylle vantar.

Men nu undrar jag faktiskt.
Är det jag som är skev?

Måste jag, eller, söker jag efter pirr och spänning och jaga jaga jaga?
Stänger jag av så fort någon är snäll och god bara för att
Bara för att det inte är spännande?

Jag är inne på det spåret. Väldigt mycket.
Samtidigt som det helt enkelt kan vara så att det inte biter på mig.
Jag är helt enkelt inte attraherad av den, fina egenskapen.

Det känns som om det krävs mer.

Vi sitter på Morfar Ginko. Det är stökigt för att vara en Måndag.
Killarna springer runt runt runt pingis bordet och har kul medan tjejerna sitter fint vid bordet.
Väntar på attt bollen eventuellt studsar iväg och hamnar under en stol och det blir en oväntad paus vilket innebär en snabb puss.

Detta är en ny dejt, första dejten. Alltså inte han
Det funkade inte där.

Det är trevligt. Vi pratar om allt sånt, om min resa och nya tatuering och vad vi jobbar med och jadajada.

Men jag känner inte riktigt en attraktion här heller.
Vilket är jobbigt. Jag sitter och är besvärad för att jag tänker så mycket.
Tänker att jag hamnat i samma spår som med honom
Och när vi kommer ut på Swedenborgsgatan. Ja, då har han vantar. Vantar med tofsar och en mössa.
En stickad sådan med olika färger.
Herregud. Vad. Helylle. Och. Gulligt.
Men ändå inte gulligt så att det går hem.
Och jag använder safe-kortet.
Den, jag-ska-nog-hem-för-att-jag-jobbar-så-tidigt-imorn kortet.

Och jag tänker bara på allt spännande som hänt med andra i veckan.
När jag korsar gatan och går hem. Själv.
Tänker på det spännande och absoluta förbjudna som skedde mellan chefens lakan i helgen.
Att även om det var flyktigt och förbjudet så var det mer mer spänning.
Än dem här två ölen på Morfar Ginko.

Är det jag som är skev?