Att vara rädd för ensamheten

Första dagen av detta nya år
Jag är små seg och håller mig inomhus.

Funderar mycket på honom.
Han som gillarmigsåmycket.
Jag hinner inte fånga andan och känna efter.
Innan han vibrerar i min mobil.
Hänger upp jackan i hallen och innan jag hunnit till badrummet
Vibrerar han i min mobil.
Det är ju kul att han känner så ochalltsånt.
Men var är spänningen?

Tackar mig alltid såjättejätte mycket
Och detvarsåhimlatrevligt.

Visst, men låt mig sakna dig först innan du
Ringer i min mobil.

Varför klagar jag när han är så
God
Snäll
Ödmjuk?

- Min största rädsla här i livet är ensamhet. Att jag ska vara ensam och barnlös.
Säger han då vi tar ett glas på Malmen.

Det säger man inte på första dejten. Säg inte det till mig.
Ska jag då lösa detta åt dig? Ska jag vara din för evigt nu för att du suger in mig med hela din blick och ser ingeningen annan?

Ska du + jag var Vi nu.
Och jag som ska resa runt jorden, bungy jumpa, bli bestulen på hela min reskassa i Bangkok, ha flyktiga KK-förhållanden, bada naket i sommarälven, spy i leran på festivaler, röka braj med skumma men riktigt söta killar i en källare i Berlin, och och och...
Jag tänker för mycket, alldelesförmycket

Men han har redan gjort allt detta. Vill ta tag i livet nu.
Och jag, jag vill leka livet nu.

Men, jo, klart jag vill vara kär också, men kanske inte riktigt så.
Sådär ultimata-du-och-jag-forever-nu.