Last nights chaos - Jag hade gärna legat med min chef.

- Det finns Red Stripe på balkongen

Säger jag då jag tagit bort handen från hans lår. Det var under bordet, ingen annan vid bordet med tolv har sett vårt flörtande. Hoppas jag.
Jag har en osund fixidé, en idé som sakta men säkert vuxit fram under en tid och nu under helgen kommit till sin bristningsgräns.
Han är 36 år. Jag 20. Både svaga för varandras tilltalande egenskaper. Han suger in mig med sin blick och oklanderliga känsla för charm. Jag med min ungdom och söta uppsyn.
Han har drivit mig till vansinne med händer som vilat kvar lite för länge och kramar som varit mer än ren hälsning.

- Finns det en balkong!?
- Ja, verkligen, tror du inte mig?
- Nääh, det finns väl ingen balkong här.
- Kom, jag visar.

Som om det någonsin krävts två personer att hitta en balkong. Men jag såg min chans.
Han nappar, följer min pulserande kropp, förbi köket med övriga kollegor, chefer, vuxna.
Ingen ser, ingen misstänker.
Jag rycker upp dörren, minusgraderna slår emot oss.

- Det här är ju ingen balkong, Pix, detta är en altan.
- Är det? ...jag märkte inte.

Jag lockar. Hoppar upp på lådan med Red Stripe och drar ut honom.

- Fy satan vad det är kallt!

Säger han, kallprat. men vet mycket väl varför han står i snön med sina strumpor.
Och jag trycker honom mot dörren så att ingen ska komma och kika när jag landar en kyss på hans läppar.
Han vill. Han vill bra.

- Nej du, Pix nu måste vi in. Säger han motvilligt efter ett tag.

Barnsligt nervös, men tog gladeligen emot den sista kyssen jag snodde innan vi gick in.
Vi gled tillbaks in på personalfesten. Inga misstankar, Ingen som sett, men det pulserarpulserarpulserar i mig och han.

02.45 på East
- Jag ska nog dra nu.
Det var mer en uppmaning än en konstaterande.

- Ja, då drar vi, vi ska ju båda till Söder.
Hakar han på.

Av ren vana sliter jag upp framdörren på taxin som stannat in vid oss på gatan.
- Nej! Kom hit...
Han drar ner mig i baksättet.

Det dröjer inte mer än några sekunder innan jag bort förklarar, gör rätt för att ”ikväll är ikväll.”
- Ja, verkligen! Instämmer han.

Och jag ger honom min ömmaste kyss. Han är inte sen med att haka på, lägger handen i min nacke och drar mig närmare intill.
Spänningen är olidlig och
jag tränger bort varenda tanke om att detta
är min chef.
Jag vill ha och vill känna denna rusning och svär över att East – Götgatan bara tar 7 minuter en Måndag kl 03.00.
Vi står ute i snön nu och jag vet att jag kommer sova i min egen säng ikväll. Själv.
Vi går tyst upp för Götgatan. Någon minut. Sedan kan vi inte hålla oss.

- Du är väldigt söt, slösa inte tid på mig, verkligen.
- Det gör jag inte, jag är attraherad, just nu, i denna stund. Jag lever ut en vilja. Det är inte slöseri med tid. Men – oroa dig inte, jag vet vad du menar.

Vi säger hejdå och godnatt och
- imorn, ja imorn är det jobb.
Och vi vet båda vad det innebär, vi behöver inte förklara.
Jag börjar gå upp för min backe. Han står kvar. Suger in mig med sin blick. Jag tar två steg till. Sedan vänder jag.

På jobbet är vi Tjena, inför kollegorna. Ingen har sett något. Inga misstankar.

Men händer vilar kvar lite för länge och kramar tätare än Hej.