Jag viker mig

Nu är det jag som är Den.
Den som viker undan.
Svarar inte på varje sms
Och säger sånt. Duvet, sånt som sårar och känns så jobbigt att man undrar
Varför varför VARFÖR
Kan han inte gilla mig, lite, nästan som jag gillar honom
Men nu är det jag som är Den.
Han gillar mig. Är inställsam. Lägtartillsvises



Vi delar en flaska rött och pratar över goda crepes på Fyra Knop
Och det är
>Trevligt<
Det är trevligt
Men jag vill ha skakaminvärld
För att kunna ta steget att slå mig till ro. Med honom.

Vi utbyter fraser. Pratar om syskon. Upväxt
Det är trevligt
Jag undrar om han märker
Att jag viker undan.

Jag undrar om det är fixidén som får mig att inte känna attraktion
Ja, fixidén om att han är jobbig och ointressant just för att han är så inställsam/tillgänglig/snällsnällsnäll.
Eller om jag faktiskt är oattraherad.
Han stryker mitt lår och jag känner
inget rus.
Vill hålla hand
Och fortfarande inget rus.

Det brukar vara elektricitet, olidlig, gränslös elektricitet genom hela kroppen.
När den rätte rör mitt lår
Nu, ingenting.

Vill bjuda mig på middag och jag hör mig själv komma med undanflykter.
Dem där, duvet. Sånt som sårar och känns så jobbigt.
"Ärsåupptagen", "har lite att göra idag". Och så vidare.

Men äntligen gillar någon mig.
Och inte bara tvärtom.